Mor har räckt ut handen, far har fattat den.
Efter ett långt liv har våran pappa slutligen gått över till andra sidan.
Han blev åttiosex år och somnade in den trettionde Augusti.
Det är konstigt, även om man naturligtvis är medveten om att det är den enda vägen så vill man inte riktigt inse att föräldrar faktiskt försvinner.
Kvällen han dog hade jag en sån konstig upplevelse, siffrorna tjugotre noll sju dök upp i mitt medvetande utan anledning när jag låg i sängen och skulle sova.
Vid midnatt ringde min bror och berättade att dom ringt från boendet och talat om att pappa somnat in och att dom upptäckt det strax efter tjugotre...
Jag har åxå haft fjärilar på besök, det är något jag läst om att avlidna kommer på besök i skepnad som fjäril.
Någon dag efter att mamma förlorat mot cancern kom det en ovanlig fjäril och satte sig på bron där jag var.
I går hände det igen, åter landa det en stor vacker fjäril jag aldrig sett förut och den här gången i mitt knä.
Töntigt tycker säkert en del, det struntar jag i, jag är övertygad!!
Vi samlades alla i pappas lägenhet igår kväll för att alla skulle kunna se om det var något nån ville ha...
...ja vad skulle man ta som minne?... det blev väll mest minne av mamma... hennes stekgryta, korg hon haft handarbeten i, en gammal ask och lite sånt...
Det var så jobbigt så jag orkade inte engagera mig riktigt, men jag har ju ett ovärderligt minne av dom; Minnet av våra föräldrar.
