oops blev visst aldrig publiserad...
Första dagen med hjälp.
Två assistenter kom vid halv tolv efter att jag tryckt på larmknappen.
Trevliga tjejer som skulle hjälpa min upp ur sängen men M kom precis på lunch så han parkerade mig i stolen.
Det känns tråkigt att de blivit så här samtidigt tur att de finns hjälp att få för M kan ju inte vara hemma.
Som arbetsterapeuten sa - Han ska vara din make, inte din vårdare. (make=sambo) och visst de är ju sant.
De är väll bara vänja sig, just nu är det klockan tio och tre för att jag ska ta mig ur sängen och så har ja larmknappen om jag behöver hjälp därimellan.
Life is life
